Dumma värld

Orättvisa saker:

* Varför är alla snygga glamrockkillar heterosexuella?
* Varför är allla snygga gothkillar heterosexuella?
* Varför är alla japanska gay-acting-kändisar sällan ens bisexuella?
* Varför finns det ingen att bli kär i just nu?
* Varför vill ingen vara kär i mig?
* Varför får inte jag stå och kissa som alla andra pojkar?
* Varför får inte jag ta en snygg kille bakifrån, som alla andra killar kan?
* Varför är man aldrig helt nöjd med sig själv?
* Varför är allt så.. orättvist?

Hmm, märks det att jag har vårkänslor som inte besvaras…?

Piss…

Just nu suger allting.
Har spenderat den här helgen i Stockholm med min familj. Det blev nästan inget argumenterande, och det mesta gick bra, men jag har fått ett otroligt äcklig eftersmak av den här helgen.

Redan innan jag åkte kände jag mig lite villrådig, och osäker på det mesta. Efter att ha vistats i mitt hem i ett dygn blev inte saken bättre.
Att höra mig omnämnas som ”hon” och mitt flicknamn var ingen höjdare. Jag har vant mig av vid mitt egentliga namn såpass mycket att jag blev förvånad över mig själv att jag svarade på tilltal.
Men det kändes bara så äckligt, hela situationen. Jag fattar mer och mer varför jag trivs så bra här hemma i Göteborg. Här har jag det jag behöver, främst av allt mina vänner som bekräftar mig. Visst, det finns det många av i Stockholm också, men det finns en barriär i Stockholm som inte finns här, och det är mina föräldrar. Oavsett hur mycket bekräftelse jag får under en dag i Stockholm så raseras allt så fort jag kommer innanför dörren till mina föräldrars hus.
Det stinker där inne, det stinker barndomsminnen som flicka.

Jag vill bara bli av med allt sånt där, alla äckliga, stinkande minnen från barndomen, då jag accepterade att jag var tjej. Jag förstår inte hur jag kunde göra det, inte nu längre, nu efter att jag fått insikt om mig själv.

Men barndomsminnena är inte de enda minnena som trängt sig på nu och tryckt ner mig en bit i marken. Andra minnen kommer tillbaka. Minnen från år 2005, året som jag bara vill glömma helt (förutom de två veckor jag var i Tokyo). Minnena från min dåvarande pojkvän, som jag numera kallar Voldemort (jag kan inte ens tåla att skriva hans namn).
Hela det året emd honom äckliar mig så oerhört mycket, allt vi gjorde, allt vi sa till varandra. Jag förstår itne hur jag kunde vara den jag var då. På något sätt var det inte jag.
Förhållandet mellan mig och AH tog slut i slutet av januari det året, och alldeles för kort tid efter det blev jag inkastad i nästa förhållande, ett förhållande jag bara ångrar. Sådan obeskrivlig ångest!
Jag var inte mig själv under den tiden. Jag blev en bortskämd, självisk unge som tyckte att jag hade rätt hela tiden, om allt. Samtidigt var jag naiv och blind, och fattade inte att Voldemort behandlade mig på fel sätt flera gånger om. Jag förlät hans beteende gång på gång, skyllde på kulturkrock, men jag fattade ju aldrig att han sög ur mig all energi. Det fattade jag först när jag gjorde slut i december samma år. Jag är besviken på mig själv, och besviken och sur på honom. Varför drog han ut på plågan när han verkade se problemen som inte jag såg?
Hur som helst så har jag den senaste månaden drömt många mardrömmar, med honom inblandad.
I en av drömmarna skulle jag ha sex med honom igen, i en annan så klädde en nuvarande klasskompis ut sig precis som honom, och inatt drömde jag att han ville prata med mig, och det ville alla omkring oss att han skulle få göra också, men jag vägrade, försökte springa därifrån. Han tafsade på mig också, han tafsade mig mellan benen.
De här mardrömmarna kränker mig så, för jag är verkligen den där tjejen jag var under den tiden. Allt kommer liksom tillbaka. Och det suger. Hårt!

Mitt själförtroende känns lågt just nu. Det känns inte som att jag kommer orka. Jag har viljan, jag vill gå igenom allt. Jag vill kämpa för att glömma de jobbiga tider jag haft innan, jag vill kämpa för att få min familj att förstå, jag vill kämpa mig igenom psykologsamtal och operationer och smärta, jag vill vill vill! Men orken känns bara som att den rinnerut just nu, och det märks på allt annat jag gör. Jag sjunker mer och mer in i min fantasivärld; Jag läser fantasyböcker (jag som aldrig annars läser!) och jag dagdrömmer om att vara biologisk / färdigopererad kille och bli nära vän / älskare med snygga kändisar… Och jag orkar inte bry mig lika mycket om skolan. Engelskakursen tär på mig och jag orkar inte lägga någon energi på att tänka på den ens…

Jag vet bara inte vad jag ska göra nu. Ska jag stänga in mig för mig själv eller ska jag ut och träffa folk? Men jag måste träffa kravlöst folk i sånt fall, såna som man itne behöver göra saker med, såna som förstår mig och låter mig vara som jag är. Vet itne om jag orkar träffa nya människor, tror att jag mer behöver folk som känner mig, som jag inte behöver förklara allting för…

En annan sak tynger mig just nu. Något annat jag måste kämpa för.
Fick avslaget på min namnändringsanmälan idag. Ville lägga till Zebastian som tilltalsnamn, men fick avslag med motivationen att det är ett mansnamn som inte lämpar sig för en kvinna. Tack. För jag är ju en kvinna, eller hur?!
Så jag håller på att skriva en överklagelse, och jag ska försöka få något slags intyg från kuratorn på RFSL som jag var hos i vintras, det kanske hjälper. Jag vill itne behöva vänta i ett år till eller så bara för att ha startat en utredning etc för att kunna lägga till ett manligt namn som skulle underlätta min vardag så mycket, som skulle ge mig så mycket mer självförtroende när jag rörde mig på stan, betalade med mitt kontokort och leg och när jag uträttade andra ärenden där mitt tilltalsnamn skulle användas…

Jag säger bara detta till Skatteverket;
Ni har inte sett det sista av mig. Jag ska minsann kämpa tills ni ger med er!

Vad är det med oss…?

Ibland undrar jag vad det egentligen är som gör att man blir/är transsexuell.
Är det medfött, händer det i barndomen, i tonåren eller i det vuxna livet?
Jag har förstått att det skiljer sig väldigt mycket från person till person med i vilken ålder man gör upptäckten att man inte tillhör sitt medfödda kön.
Vissa märkte det i dagisålder och har känt så så länge de kan minnas tillbaka. Vissa upptäcker det inte föränn de levt halva sitt liv.
Jag upptäckte det när jag blivit myndig. Och det kom ju inte heller smygande, utan det var som en bomb som slog ner. PANG sa det, och så satt jag där med en växande identitetskris.

Sedan jag kom på att jag är transsexuell, så har så mycket hänt. Jag bröt upp ett tärande förhållande, som jag är glad över att det inte fortsatte, jag blev en mer självständig person, jag började tänka så mycket på och om mig själv, jag flyttade hemifrån, startade ett nytt liv, blev vuxen.
På ett och ett halvt år har jag upptäckt så mycket, både om mig själv och andra.

Jag vet inte om jag hade lärt mig lika mycket om jag hade fortsatt se mig som tjej och allt det där. Hade jag flyttat hemifrån direkt efter gymnasiet, eller hade jag kunnat stå ut med familjen ytterligare? Hade jag varit så kunskapstörstande som jag är nu, hade jag börjat plugga i Stockholm, eller hade jag jobbat?
Hade jag blivit såpass mogen som jag faktiskt tycker att jag är nu?
Okej, jag är bara 20 år, men jag vet nog ganska mycket mer om mig själv än vad många andra i min ålder gör. Jag ägnar ju ändå flera timmar om dagen åt att fundera över vem jag är.

Jag tycker nog faktiskt att allt det som hänt fram tills nu har varit positivt. Visst, jag har hamnat i många jobbiga situationer, men allt har ju lärt mig saker, allt har format mig till en person med mer förstånd och erfarenhet.
Till och med det faktum att jag lever dubbla liv är positivt. Att jag ibland tvingas vara tjej för att bli accepterad och undvika jobbiga diskussioner och konfrontationer, det är ändå positivt. Jag lär mig livets spel, för jag har märkt att oavsett om man är en heterosexuell manlig man så måste man spela. Man måste anpassa sig, dölja vissa saker om sitt eget liv som inte kan synas, man måste hålla stenkoll på vad man gör, för tar man ett snedsteg kan det ha förödande konsekvenser.
Så det spel jag spelar; att inför min familj och akademiska människor och sådant, vara en tjej, samtidigt som jag för mina vänner är öppen, och jag på nätet är kille; lär mig så mycket om allt. Det är tungt, man måste ju tänka sig för hela tiden, men det är nog värt det.

Ibland har jag funderat över om transsexualism har några likheter med multipla personligheter. Visserligen kan man styra över sina personligheter om man är transsexuell (oftast, om man inte lider av någon störning), vilket man ju oftast inte kan om man har multipla personligheter. Men ändå, så har man ju flera personligheter, so alla måste få utrymme för att man ska kunna klara av saker och ting.

Är vi psykiskt störda, vi transsexuella, eller är det något annat? Vi kanske har en annan sorts intelligens än andra människor? Eller var det något som samhället gjorde mot oss i utvecklingsåldrarna? Jag vet inte vad det är, och jag undrar om någon någonsin kommer kunna komma underfund med vad det är. Vi skiljer ju oss så mycket åt från varandra, vi transsexuella. Vi är ju så sällan lika egentligen…

Sluta nu!

Okej, nu har jag snart fått nog av skitsnacket!

Varför går alla runt och tror att FTM ska vaa så jävla maskulina? Varför tror alla att FTM tycker om tjejer? Varför tror alla att bara för att man är transsexuell FTM så ska man ha kort hår, stora kläder, inte ha smink och gå som en gorilla?!

Snälla, snälla världem, sluta ha såna förbannade, irriterande fördomar!

Jag vill inte ha kort hår.
Jag vill inte ha stora killkläder.
Jag vill inte gå utan smink.
Jag vill inte gå som som om jag hade en jätteballe och för stora muskler.
Jag vill inte kyssa tjejer.
Vill jag inte vara kille då?

JO, DET VILL JAG!

Jag är nästan rädd att min framtida utredning ska skita sig bara för att jag är en feminin bög som vägrar gå runt i kläder som inte passar mig och bete mig på ett sätt som inte passar mig, bara för att det råkar passa in i samhället!
Tänk om jag får värsta feta avslaget bara på grund av det…?

Jag är osäker på min framtid, och rädd, det kan jag erkänna.
Och jag vet inte vad jag skulle ta mig till om jag inte fick genomgå ett könsbyte snart.
Jag vet dock att jag på ett eller annat sätt skulle försöka fortsätta leva så bra jag bara kunde, men hur mitt liv skulle se ut, det vill jag inte ens tänka på.
För mig är det självklart att jag är juridisk man om några år. För mig är det självklart att brösten ska avlägsnas, att mensen ska försvinna, att jag ska kunna ha polisonger, att jag ska kunna prata med en låg och fin röst, att jag ska kunna presentera mig för okända människor utan att de tror att jag är kvinna.

För mig är dte självklart att jag ska ligga lång tid på sjukhus, vara påverkad av narkos och smärtstillande, att jag ska behöva gå runt med bandage och ta bort stygn och komma på återbesök, att antingen behöva ta en smärtsam spruta då och då eller krångla med en gel varenda dag. Ja, det låter sjukt jobbigt, men det är nog värt det. Nej, det är SJÄLVKLART värt det.

Allt är så självklart för mig. Det är till och med självklart att alla ska förstå. Jag vet att jag inte kan kräva det, men det känns så självklart.
Sedan jag började komma ut för folk så är det tre personer som öppet visat sitt oförstånd eller icke-acceptans när jag har berättat. Och tre personer är inte mycket. Inte med tanke på hur många som har fått reda på det. Så egentligen är det väl inte så märkligt att jag förväntar mig att alla ska förstå? Ja, jag vet att det är fel att ha den typen av förväntningar på människor, men jag kan inte hjälpa det.

Kanske är jag lyckligt lottad som har en sån accepterande vänskapskrets, att jag slipper stå ut med folk som ska uttrycka sitt hat gentemot mig och så. Det är inte alla som har den lyxen.
Men jag är svensk och aldrig nöjd…

Okej, idag är det blommor och bin!

NU börjar min månatliga blödig-som-fan-period (i dubbel mening…), så under en vecka eller så kommer inläggen att vara… blödiga…

Det finns ju som bekant en hel del tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu. Något som tar upp den största delen av min tankeverksamhet är tankar kring:
SEX. (as in ha sex, sexualitet, sexism (ja även det) etc)

Har nog framförallt haft en himla massa tankar om min egen sexualitet, vad, vem, var, hur och när jag föredrar.
Jag vet inte om jag ännu kommit fram till några stora nya upptäckter om mig själv, förutom kanske en sak.

Jag kom att tänka på det för ett par veckor sedan. Såg en transkille som jag tyckte var oerhört söt, och kom att fundera över huruvida jag skulle kunna göra något sexuellt med en transkille. Förut har jag tänkt att jag inte kunnat det så länge de varit pre-op, eftersom man då fortfarande har kvar alla de där tjejkroppsdelarna som är så fruktansvärt motbjudande, äckliga etc… (förlå, men jag tycker verkligen det…)
Men samtidigt har jag ju faktiskt kysst tre tjejer i mitt liv. Okej, den första kyssen var katastrof, den andra kände jag faktiskt någonting med (men hon var inte full eller 14 år… ) och den tredje var fyllehångel, och det räknas inte…
Men då tänkte jag att nog skulle jag kunna hångla med en transkille utan problem, och kanske vara lite emr intim, så länge kläderna stannar på. För hur mycket jag än skulle se honom som kille så vill jag inte se eller ta på ett bröst, sorry!
Men längre än så skulle jag nog inte gå. Kanske då om han är post-op, men inte annars. Och troligtvis skulle jag nog inte heller vilja se elelr röra där nere, oavsett om han var opererad eller inte. Men kanske är just den bitenbara rädsla, eller att jag vet vad som funnits där.

Sen kan man blanda in kärlek i den här utredningen också.
Skulle jag kunna bli kär i en transkille?
Det tror jag absolut. Jag ser ju transkillar som just killar, och eftersom de själva också gör det, så finns det något där inne som gör att kroppens utseende bara försvinner. Det har inget med det mentala att göra. En transkille delar enligt mig samma sorts mentalitet som en biologisk kille, och det är det som är grejen. Dock skulle väl då som nämnts ovan sex försvinna ur bilden om han inte var opererad…

Och omvänt så tror jag inte att jag skulle kunna bli kär i en transtjej, eftersom hon då inte har den mentalitet som jag kan bli kär i.

Dock kan man aldrig säga att det här är hundra procent sant hela tiden. Vem vet, jag kanske helt plötsligt blir kär i en transtjej, eller så hamnar jag i säng med en pre-op transkille, vem vet?

Däremot vet jag att jag skulle vilja prova något med en transkille. I brist på flirtar och ragg med biokillar, så kanske man får ta vad man får? Då ska man bara försöka få dem också, såklart… >_< Men det är en tanke som finns där i bakhuvudet, och om jag ska vara riktigt uppriktig så finns faktiskt ett offer redan i tankarna.
Det är dock lite svårt att fånga honom, av olika orsaker, men han finns där i tankarna i alla fall, och vem vet, en dag så kanske något händer!

För övrigt, vad gäller sexualitet, så är jag nog mer asexuell än någonsin just nu. Visst går jag runt med tankarna om hångel och sånt, men jag gör ingenting åt det. Och ingenting får mig upphetsad egentligen. Inte ens en megasnygg kille. Visst kan jag rodna och bli alldeles fnittrig om jag är med vänner och ser en snygg kille, men känner det där pirret jag brukar, det gör jag inte. Men jag antar att det kommer tillbaka när min tankeverksamhet avsvalnar lite.
Though I really miss a hot, passionate kiss…

I hate the mirror, the bitch and the ”feminist”…

(Eko eko eko… Jag vet att det är tomt här…)

Igår kväll fick jag lust att krossa spegeln. Gick upp ur badkaret, och tittade på mig själv i den stora helvfigursspegeln som finns i sovrummet.
Jag har aldrig haft några större problem med min kropp. Jag har alltid tyckt att den faktiskt ser bra ut. Men igår fick jag en smärre chock…

Det var inte länge sedan jag tyckte att mina höfter hade smalnat av, att mina bröst blivit mindre och jag fått en pojkigare, snyggare figur. Men det jag såg i spegeln var förskräckligt.

Bröstvårtorna har blivit äckligt stora, även när de inte är styva. Och för att inte tala om höfterna. De är äckliga. De är breda som ladugårdsdörrar och går i en äcklig päronform. Min kroppsform ser bra ut ner till midjan, sen går det bara rent åt helvete…

Folk säger att anorektiker ser på sin kropp som fet, och de blir bara fetare och fetare ju mer de äter. Så känns det. Ju längre tiden går, desto mer kvinnlig blir jag. Sinnet går ju åt andra hållet dock, jag blir pojkigare och pojkigare, och jag ser inte en tjej i min själv längre. Men min kropp… Får jag köra ner fingrarna i halsen och kräkas på den? Får jag ta fram skalpellen och skära den till den form den borde ha?

Varför ska det vara såhär? Kan jag inte bara få tycka om min kropp som den är? Måste jag leva med den här jävla pesten?

Bara… ta bort min kropp!

Och så var det det där som min kompis klasskompis sa om mig.

”Men, man kan ju inte veta att man är transsexuell när man är så ung ju! Jag tror hon ljuger!”

Hur svarar man på sånt? Som tur var så var ju inte jag närvarande, då hade jag nog slagit ner bitchen… Hur fan kan man säga så? Jag är 20 år, kom på att jag var transsexuell strax innan jag fyllde 19, och det är jävligt sent i jämförelse med alla andra transsexuella FTM som jag pratat med.

Hur kan hon säga så när 13-åringar är helt klara på att de är homosexuella?!

Jävla jävla jävla bitch, så kände jag när min kompis berättade det. Jag har lust att åka till hennes skola och läxa upp de jävlarna… Och ”feministen” i hennes klass som påstår att FTM (läs; JAG) skulle vara kvinnohatare bara för att vi vill byta kön till kille… JAG VILL BARA SKRIKA RAKT UT!!! JÄVLA SUBBA, DIN IDIOT, KAN DU INTE BARA FATTA ATT DU ÄR SÅ JÄVLA OMOGEN OCH ATT DU TAMEJFAN HAR MER PERSONLIGHETSKRIS ÄN VAD JAG HAR?!

Förlåt. Jag var bara tvungen att avreagera mig… *suck*

Just give me a normal life without those head ache thoughts…

Allmän pissdag.

Mina anteckningar från engelskalektionen såg ut såhär:

”Lektionen dagen efter att jag kom ut för honom (anm. en kille i min engelskaklass och min japanskaklass…).
Han är inte här. Antingen är han försenad, sjuk eller så vill han inte träffa mig. Egentligen ingen stor förlust om han inte vill umgås med mig, vi funkar liksom inte ihop. Men det är ju samtidigt jobbigt eftersom vi går i samma engelskaklass.
Skulle jag skitit i att komma ut för honom, eller väntat längre? Men samtidigt gick det inte. Jag mådde ju dåligt varenda gång han refererade till mig som tjej. Man vill inte bli sedd som något man inte är av en person som man tvingas umgås med flera dagar i veckan.
Jag antar att detta inte blir den enda gången sånt här kommer hända. Jag försöker alltid läsa av om folk kan hantera faktan. Visserligen kändes det inte som att han kunde det, han vet inte ens vad HBT står för, men det kändes ändå som att jag var tvungen att säga det. För bådas bästa.
Det är så mycket enklare när personen i fråga lärt känna mig på nätet från början, för där är jag ju kille rakt igenom. Då lär de sig att se mig som kille, och fortsätter att göra det även efter att jag eventuellt kommit ut. Visst, det finns inga garantier för att de fortsätter att se mig som kille, men chansen är större än att någon som lärt känna mig som tjej senare lär känna mig och se mig som kille.
Jag vill börja på hormoner, så att folk kan vara osäkra på min könstillhörighet när de ser mig. Det gör de inte nu. Tänk vad skönt att få frågan ”är du kille eller tjej?” och utan skam eller risk för tveksamhet från frågaren kunna svara ”kille”. Och att de skulle tro på mig…”

Som syns så har inte dagen varit så bra. Kanske tolkar jag in för mycket i att den här killen inte kom på lektionen. Han kanske bara var sjuk. Men det känns inte så.

Jag vill komma någon vart. Nu.

Frustration. Är det dags snart?

Jag läste nyss en gammal artikel från QX om Leo som bytte kön.
Och jag känner frustrationen krypa närmre.

Jag vill byta kön. Nu.
Det finns bara ett ”litet” problem.
Det finns inga utredningsteam i Göteborg, och det betyder att jag måste flytta till Lund eller Stockholm för att få genomgå en utredning, eftersom vården inte ens ger remisser till andra landsting.
Vad är det för jävla skit? Om jag till och med betalar själv för att ta mig någon annanstans och bli utredd?
Hur fan ska jag göra? Jag vet inte hur länge till jag orkar med all skit som jag står ut med dagligen.

Från det att jag börjar en utredning kommer dte ta minst två år innan jag får genomgå ett könsbyte. Och med tanke på att jag inte kan flytta föränn tidigast om ett år, så kommer det bli tre år tills jag får byta kön. Minst.

Tre år är en lång tid. Jag vill inte fortsätta leva som ”tjej” så länge. Det funkar bara inte. Jag vill byta kön nu, när jag fortfarande är i en perfekt ålder för att ha kul, ragga på snygga killar, få vara pojke utan krav på att vara riktigt vuxen. (Okej, när man är 20 ska man väl vara ”vuxen” men det är värre när man är 23…)

Jag vet ju vad jag vill. Måste jag sitta i två år hos korkade psykologer för att få göra något jag vill? De som vill ha en vanlig estetisk plastikoperation måste inte vänta i två år.

Jag vill ha testosteron och en penis NU tack.

Fjäril

Tänkte försöka beskriva känslan av att komma ut / inte komma ut / våga komma ut / inte våga komma ut…

Tänk dig en larv som ligger inuti en kokong och har utvecklats till fjäril, och verkligen verkligen vill komma ut ut kokongen och pröva sina vingar. Men fjärilen vet inte om vingarna håller. Att ligga där inne i kokongen innebär att det är för trångt att kunna veckla ut vingarna och testa.
Det enda som finns att göra är att antingen ligga kvar i kokongen tills fjärilen känner att det inte går längre, tills den är på gränsen till svält och död, eller att krångla sig ut, och ta en vild chansning, antingen flyger den, eller så gör den inte det.

Det är ungefär så det känns. För varje liten detalj jag gör i färden mot att bli helt öppen, så känns det som att ligga där inne i kokongen och tveka, vela, tänka, undra…
För varje person jag kommer ut för så känns det så. Kommer jag att kunna flyga, eller kommer jag att krascha?

Det känns som att jag tar en risk varje gång jag ska komma ut. Kom i helgen ut för en gammal vän, som jag återupptog kontakten med. Han minns inte mig, och trodde jag var kille eftersom sidan där jag tog upp kontakten på, där står det att jag är kille. Han såg inget problem alls med det, men hur skulle jag kunna veta att han skulle reagera så? Han kanske lika gärna bara hade slutat prata med mig, inte velat hålla någon kontakt längre?

Varje gång jag kommer ut riskerar jag att förlora något, eller så har jag chansen att vinna något. Vad det blir vet man mycket sällan, sannolikheten är så olika, och så oviss…

För övrigt kom jag ut ur kokongen en gång idag:
JAG GICK IN PÅ KILLTOAN!
Det var bara en person som såg mig, vad jag vet, och det var någon okänd som gick förbi precis när jag kom ut genom dörren. Han glodde. jaha, tack, tänke jag. Du tror jag är tjej och är skum som kommer ut fårn killtoan…. yeeees….*besvikelse*
Men å andra sidan vet jag inte om jag hade vågat göra det om det hade varit massor med folk omkring. Usch vad feg jag är.
Men jag gjorde det i alla fall, och stolt är jag!

Jag var nära att komma ut för den person som förutom att gå i min japanskagrupp så går han även i min engelskagrupp. Vårt samtal började nästan leda in till det när jag nämnde att jag hade ett konto på QX.se, men jag ballade ur. Nämnde inget mer än att det är ett community för HBT-personer (han har aldrig ens hört talas om HBT…). Men sedan tog det stopp…

Men jag fortsätter kämpa, fortsätter denna frustrerande och nagelbitande resan full med konfliktmötande. Jag hatar det, men det är så mitt liv är menat att vara…

It’s all new now…

Som syns så har jag precis lagt upp en massa inlägg nu.

Jag tänkte flytta över min blogg till den här från min gamla, så det är därför det ser ut som det gör nu. När jag har mer tid och ork så kommer det bli mer ordning och stil på allt här, men tills vidare får ni ha överseende…